Sitter på en bänk på motionsmeckat efter ytterligare ett pass i Paris, undrar om jag nånsin kommer ta mig därifrån. Benen bränner, armarna går inte att lyfta hur mycket jag än önskar. Ser att det sitter nån mittemot som verkar känna sig likadan, hennes muskler verkar inte heller lyda uppmaningar.
Så kommer en tredje tjej in i bilden. Hon är näck förståss, som dom alltid är där på motionsmeckat. Vi tittar på henne och sen på varandra, sen går det inte att hålla tyst. Skrattet bubblar inombords och plötsligt finns det energi att cykla hem i mörkret.
Små stunder av förståelse är fan guld värda.